Åh detta bantande

Nu har matte riktigt fått pippi på att jag ska banta. Imorse slet hon upp mig i famnen när jag precis vaknat och ställde sig på vågen. Jisses vilka siffror, ni skulle ha sett! Men nå, största delen stod hon ju faktiskt själv för. Jag vägde bara en bråkdel, 7 kg. Det är väl inget för en katt?

Matte tycker det är för mycket i alla fall och har nu pratat med sin kompis som tydligen ska veta saker om katter och hur vi ska äta bara (borde nu int jag själv veta bättre?). Så nu ska matte shoppa bantningsfoder. Hujeda. Det smakar säkert gammalt gräs. Kul. God jul på er också, njut av era prinskorvar ni medan jag sitter där med min skål med torra bollar.

Tänkte hon sig beach 2011 liksom?

Jag är rätt så kraftigt byggd, det hör till min ras. Robust benstomme, kraftiga lår och muskulös mage. Det är såna vi är, brittiska korthår.

Och så kommer matte och säger att jag är för TUNG. För stor liksom. "Jamen lilla Snufsen, du har ju rätt så stor mage". Ska hon säga. Dessutom säger hon att jag har börjat snarka! Det är nästan så jag får lust att göra klösmärken i hennes nya läderväska i smyg. Men så elak är jag inte. Jag är faktiskt en rätt så snäll katt. Faktiskt. Och tydligen nu också TJOCK. Fnys.

Allt det här har lett till en drastisk inskränkning av mängden mat jag får. Förr fick jag mumsa hur mycket jag ville men nu får jag snällt vänta tills husfolket vaknar upp och häller upp dagens portion som ska räcka fram till middag, då jag får en liten klick till att knapra på till natten. Hutlöst. Ska dom svälta mig nu, är det tacken för all uppmärksamhet jag ger dem, all kärlek, alla morgnar när jag ser till att dom vaknar i tid?