Jag har fått en ny leksak!

Matte har skaffat en rolig app

Jaha men jag kanske inte bryr mig?

Idag är det nånslags final i hockey som matte och husse tjatar om. Dom har pratat om det i flera dagar nu, husse säger att "på söndag smäller det" och matte bara nickar och menar att "jo då vinner finnarna". Sen tittar båda på mig och säger "du röstar väl på Sverige, Snufsen?" eller "Snufsen du hejar väl på Finland?" och jag bara glor tillbaka och går till köket och äter lite i stället. Som om jag skulle bry mig liksom. Hallå?

Jag hatar att bli utstängd!

Jag förstår inte människor ibland. Varför dom ska stänga dörrar och hålla på. Som när dom går på toaletten till exempel. Om matte stänger så brukar jag krafsa på dörren tills hon öppnar. Jag blir liksom lite nervös när saker är stängda och jag inte vet vad som händer därinne.
Idag skulle matte skypa med sin vän i Finland och låste in sig i köket. En hel evighet! Och husse bara tittade på hockey så till slut blev jag så ledsen att jag började yla. Tror ni matte hörde något? Nä hon satt ju med sina stora hörlurar på bakom den stängda dörren så husse fick komma och öppna! Förstår dom inte att man bara inte kan hålla på och stänga ute sina djur på det viset. Fräckt är det.

Lördagschill à la Snufsen

Det är tur att matte är morgontrött

Innan matte kom på den dumma idén att jag skulle banta, brukade jag alltid få små godbitar vid frukostbordet. En bit ost, en skiva kalkon, lite rester. Jag har blivit en mästare på att se hungrig och bedårande ut, ni vet som den där katten i Shrek med stora ögon. Det brukar funka bra, speciellt med gäster som tycker att jag förtjänar en godbit. Husse har sagt att jag tigger vid bordet men vadå, jag sitter ju bara där och ser söt ut.

Nu är det i alla fall slut med det roliga. Jag får ingen mat från bordet längre, hur jag än försöker. Men imorse hade jag tur. Matte var så morgontrött att hon nog glömde bort att jag inte får äta godsaker vid bordet, hon ställde nämligen ner sin yoghurtskål på golvet när hon ätit klart, sådär som hon alltid gjorde förr. Och då passade jag förstås på! När hon väl kom ihåg att jag inte fick äta yoghurt var det försent, då hade jag smaskat klart. Haha! Gott var det.

Jag hittade en bild på den där hemska klänningen!

Dessutom var jag tvungen att posera med en gris på ett julkort! Tur att jag växte ur den alltså, kan man säga...

Brittiskt korthår - ja det är jag det!

Britten, är en massiv katt med en knubbig kropp och korta kraftiga ben. Britten är ganska stor och tung och utvecklas därför långsamt (stor och tung matte, inte TJOCK, hör du det?). Den är färdigutvecklad först vid 3-4 års ålder. Brittens temperament och nallebjörnsliknande utseende har gjort den till den populäraste korthårsrasen i Sverige.

Kropp och huvud
Först syns ett runt och brett huvud med de karaktäristiska kindpåsarna som ger det nallebjörnsliknande utseendet, sedan små, lätt rundade ögon som sitter brett isär.
Kroppen är knubbig med korta och kraftiga ben vilka avslutas med fasta och runda tassar som den tar sig lekfullt och nyfiket fram på. Avslutningsvis en kort och tjock svans med lätt rundad svanstipp.

Temperament
Britten är en vänlig och tillgiven familjekatt. Den är godmodig och lättskött. Som vuxen är den ganska stillsam vilket många uppskattar. En lättskött och godmodig katt som visar stor tillgivenhet mot de sina.

Ibland har man tur

Idag har jag passat på att surfa lite på nätet medan matte var på jobbet. Husse var hemma så jag surfade lite i smyg. Min matte har lite konstiga idéer ibland men tack och lov har hon inte fått för sig att klä mig i KLÄDER. Som den här stackars katten. Jag får gåshud mellan trampdynorna bara jag ser bilden. Undrar om han fått gå i terapi efteråt? Matte tvingade i och för sig mig att ha en röd sammetsklänning en julafton men sen växte jag ur den. Som tur.

Tänkte hon sig beach 2011 liksom?

Jag är rätt så kraftigt byggd, det hör till min ras. Robust benstomme, kraftiga lår och muskulös mage. Det är såna vi är, brittiska korthår.

Och så kommer matte och säger att jag är för TUNG. För stor liksom. "Jamen lilla Snufsen, du har ju rätt så stor mage". Ska hon säga. Dessutom säger hon att jag har börjat snarka! Det är nästan så jag får lust att göra klösmärken i hennes nya läderväska i smyg. Men så elak är jag inte. Jag är faktiskt en rätt så snäll katt. Faktiskt. Och tydligen nu också TJOCK. Fnys.

Allt det här har lett till en drastisk inskränkning av mängden mat jag får. Förr fick jag mumsa hur mycket jag ville men nu får jag snällt vänta tills husfolket vaknar upp och häller upp dagens portion som ska räcka fram till middag, då jag får en liten klick till att knapra på till natten. Hutlöst. Ska dom svälta mig nu, är det tacken för all uppmärksamhet jag ger dem, all kärlek, alla morgnar när jag ser till att dom vaknar i tid?